Jaha efter läkarbesöker kl 09,10 har jag det svart på vitt och en diagnos som jag själv annat. Panikångest och posttraumatisk stress. Stressen på grund av traumat som blev när jag höll på att kvävas samt då panikångesten mycket på grund av kvävnings känslan och hjärtklappningen vid mina ångest anfall.

Fick ta prover samt genomgå en riktig undersökning plus berätta om vad som har hänt. Är nu insatt på Omeprazol för min magen (mycket sura uppstötningar samt halsbränna den senaste tiden) samt Atarax för att dämpa min oro och ångest.

Så är nu sjukskriven veckan ut från jobbet på egen begäran så jag hinner komma igång med medicineringen.

Måste verkligen få ge en stor kram till en av mina bästa vänner som följde med mig i dag och stöttade mig under hela läkarbesöket. tack gumman för att du finns.   

Dax snart att ringa vårdcentralen. Hoppas på hjälp att dom inte tror man är tokig. Behöver få prata av mig och få hjälp. Gudarna ska veta att jag längtar tillbaka till jobbet, till att kunna äta som vanligt igen. Att slippa gå rund och svälja saliv och vara rädd att plötsligt är det stop. Att få mildra mina panikångest anfall. Nu snart gäller det. Skriver sen och berättar hur det gick.  

Tänk vad mycket lite sol, fika ett gott sällskap, en prommenad och några goda råd kan göra. Det värmer i hjärtat kort sakt. Har en underbar man som stöd och inte så tokigt heller att han lagar mat, bakar goda brownies städar och sköter om mig, Eddie och hushållet. Tack älskling!   Nu laddar jag för sängen och vårdcentralen i morgon. Nu jäklar ska det gå mot det bättre, i morgon ny dag med nya möjligheter och då tar jag nya tag.   

Har tänkt länge på att nä nu jäklar måste jag starta om på nytt för att må bra både psykiskt och fysiskt. Är jätte stolt över att kunna säg att sedan drygt 1,5 år är jag rökfri. Har nu börjat se över mina mat vanor (inte så lätt nu när jag kämpar med att få i mig något. Men nu jäklar ska det bli ändring.) Samt att jag slängt ut alla energi sugare ur mitt liv hur smärtsamt det än har varit så har det hjälpt mig så oehört mycket. Sen att ut och gå mera är en sak som jag längtar efter och ska ta tag i. Älskar att ut och gå och renas huvudet från alla tankar och skräp.   Nä nu är det dax för skärpning. Ska först nu till vc i morgon och börja få hjälp med min plågoande som plågat mig sen början av året. Är tacksam för allt stöd från vänner, familj och arbetskamrater.    Nu betyder så otroligt mycket! 

Jag pratar inte inte mycket om det men saknaden efter en person som betytt så mycket för mig under min uppväxt och nu även som vuxen och som präglat mina värderingar. Den är så stor. I bland blir saknaden jobbig. Min älskade mamma som egentligen biologiskt sett inte var min mamma utan min extra mamma. Hon som jag alltid sett som min mamma mitt stöd och min klippa är borta. 5 år har gått sen hon togs i från mig och mina syskon. Det kan i bland kännas som om det vore i går hon fanns här. När jag nyligen äntligen efter många år som vikarie fick min fasta anställning önskade jag att jag kunnat berätta för henne att "mamma jag har lyckats!" och jag vet att hon vore stolt över mig. Behövde få skriva av mig om det som finns i mina tankar varje dag och om den mamma som var den bästa mamma man kunde ha. Älskar och saknar dig så mycket. I sommar blir det en tur till mitt älskade Skåne till mitt barndoms hem. Ska visa min man mina smultronställen, vart jag växte upp och låta honom få träffa personer som betyder så mycket för mig och platser som präglat mig till att bli den jag är i dag. Ska även besöka min mammas morfars, och farfars grav. 

Som jag längtar till mitt Skåne! <3<3

Nu var det längesedan jag bloggade. :) Sen jag bloggade sist har jag fått fast anställning i min hem kommun som undersköterska 100% bland annat. :)

Livet i sig har väl varit som vanligt som en berg och dalbana. Men i går vaknade jag och mådde hur bra som helst.  Riktigt kände jag i dag är det min dag fy sjutton vad jag mår bra. Dagen på jobbet flöt på so det brukar. Trevliga arbetskamrater har man också så klart. :) Dom bästa enligt mig. Men så plötsligt fick jag svårt att svälja saliv, hjärtat rusade i väg och jag började känna mig yr och tänkte "shit nu dör jag!!" 

En arbetskamrat fick gå och hämta sjuksköterskan då hon förstod att jag inte mådde bra. Fick kollat blodtrycket som var lite högt på grund av min oro. Fi

ck höra att det kunde vara panikångest jag har. Hela kvällen i går var en kamp för att genomlida attacken samt lugna ner mig. Har aldrig varit med om något liknade tidigare.  

Har dock varit med om trauma som kan vara en del av varför det blev som det blev. I januari satte jag sushi i halsen hemma hos min svärmor och fick inte luft.

Hade det inte varit för min man som gjorde en heinrich manöver så hade jag varit död i dag.  

Har sedan dess haft det jobigt med mat och att äta. Tuggar maten väldigt noga  och sköljer ner den med vatten. Sväljer gärna en gång för mycket  och gärna med vatten. Detta har orsakat att jag äter mindre och mat situationen börjar bli ohållbar. Märken mset paniken att svälja fek när jag äter i sällskap med några andra vänner/bekanta / arbetskamrater. Äter därför sällan upp maten utan bara hälften då jag känner paniken komma krypandes. 

Ska till vårdcentralen å måndag. För nu måste jag få hjälp! :,(